Jag avskyr dill, och alla maträtter som innehåller dill. De flesta av mina klasskompisar och min familj vet, haha.
Jag tycker att det är awkward när människor sjunger seriöst runt mig. Ni vet när man t.ex. är ute och shoppar och någon nynnar med musiken i affären? Det är helt ok enligt mig, jag gör det t.o.m. själv ibland. Att däremot bräka på för fulla muggar med stöd och allt gör mig bara obekväm, oavsett om personen är grym på att sjunga eller inte. Det är heller ingen skillnad om det är i skolan eller på stan, om det är runt flera människor eller på tumis. Det känns bara konstigt.
Jag har ett så otroligt värdelöst minne när det kommer till viktiga ting. Saker som låttexter och hur en viss händelse faktist gått till kommer jag ihåg onödigt bra, medan det läraren sagt på lektionen går in genom ena örat och ut genom det andra.
Jag börjat lätt gråta när jag lyssnar på en bra artist/låt. "I dreamed a dream (från Les Miserables)" och "Ice dance (från Edward Scissorhands)" är två av de tiotals låtar jag fäller tårar till. De behöver inte ens vara sorgliga, det räcker med en powerful melodi eller en helt faktastisk sångröst (Sam Smith, Adele, Beyoncé) och jag är fast.
Jag börjar lätt bete mig som de jag umgås med. Uttrycket "man blir som man umgås" passar utmärkt in på mig. Som liten smittade andras dialekter av sig på mig bara på en vecka. Efter ridlägren talade jag alltid en annan dialekt. Jag har även tappat min riktiga "Munsäldialekt" sedan jag gick ut lågstadiet och började gå skola "in i stan".